Det finns de som pratar med sina växter för att de ska växa och må bra, men skulle du kunna tänka dig att prata med ett vattenglas? Tänk om vi berättade för dig att det kan göra vattnet sötare. Hur? Det finns en teori om att man kan överföra sitt känsloläge till vattnet och därmed ändra dess molekylstruktur, vilket i sin tur påverkar smaken.

Innan du himlar med ögonen, fundera på vad yogin, gurun och författaren Sadhguru säger: ”Om det kommer från öst är det vidskeplighet, om det kommer från väst blir det vetenskap.” Sadhguru har blivit inbjuden att tala vid några av världens mest prestigefyllda universitet, bland annat Oxford, Stanford, Harvard och Yale, och flera framstående forskare har tagit sig tid att lyssna på hans hypoteser.

När det gäller vatten menar han att man utan att förändra dess kemiska sammansättning kan ordna om molekylerna så att vattnet beter sig helt annorlunda. Det är därför man behöver visa kärlek, respekt och tacksamhet för att få en riktigt angenäm smak. Tanken har funnits i Indien i många generationer, där äldre familjemedlemmar lär barn att inte ta emot vatten från vem som helst – det måste vara från någon som älskar och bryr sig om dem. Det är därför många traditionella indiska hushåll har en mässingskanna som de tvättar, utför en puja (ritual) med och sedan fyller med färskt vatten.

Han är inte ensam

Sadhguru är inte den enda tänkare som är övertygad om vår påverkan på vattnet. Masaru Emoto, författare och läkare inom alternativmedicin, har skrivit en hel bok vid namn ”The Hidden Messages in Water” som dokumenterar hur vissa emotionella energier kan orsaka förändringar hos vatten – i både flytande och frusen form. Det är något han kommit fram till efter att ha tilltalat iskristaller med ord av tacksamhet, kärlek och uppskattning respektive hat och negativitet. Vid ett annat tillfälle spelade han klassisk musik för en samling iskristaller och heavy metal för en annan. Resultatet var detsamma för båda experiment: de kristaller som exponerades för klassisk musik och kärleksfulla ord bildade vackra former och mönster, medan de som utsattes för negativa vibbar bildade ”fula”, kaotiska former.

År 2016 genomförde Institute of Noetic Science en dubbelblind prövning där 2 000 människor i Tokyo skickade ut positiva avsikter mot vattenprover i ett elektromagnetiskt avskärmat rum i Kalifornien. Resultaten utvärderades av 100 oberoende domare som var omedvetna om att det fanns liknande vattenprover utplacerade på andra platser, och som fick ange vilka prover som var de mest estetiskt tilltalande. Det visade sig att de prover som fick högst betyg var de som hade påverkats på avstånd!

Smaktestet

Ett annat av Emotos tester var ”risexperimentet”. Han la kokt ris i två behållare och skrev ”tack” på det enda, och ”din idiot” på det andra. Sedan bad han skolbarn läsa etiketterna högt varje gång de gick förbi. Efter 30 dagar hade riset i ”positiva tankar”-behållaren knappt förändrats, medan det andra riset var ruttet och mögligt.

Det är något den brittiska kocken Heston Blumenthal – känd för sina kulinariska experiment och multisensoriska upplevelser – undersöker just nu , efter att ha deltagit i World Water Congress där Emotos assistent höll en presentation. Han försöker bevisa att om våra känslor kan ändra vattnets fysiska struktur, så kan de även förändra smaken på hans mat. Hittills har han utfört tacksamhetsexperiment med tre skålar fyllda med samma ris och samma vatten. Varje morgon sänder han eller någon av hans medarbetare ut positiva avsikter och kärlek till den ena skålen och hat till den andra, medan de ignorerar den tredje. Han har redan utfört experimentet fem gånger, och resultatet är alltid detsamma. Det ris som har behandlats med tacksamhet är sötare och har en mer gyllene färg, medan det ris som utsatts för hat luktar gammal ost – men värst däran är det ris som har ignorerats. Han medger att det är en ovanlig och märklig fråga, men han är fast besluten att fortsätta.

Är det samma sak som vattenminne?

I princip ja, eftersom det går ut på att vattenmolekylerna är ”aktiva” och kan hålla kvar ett ”minne” av vissa saker det utsätts för. Emoto fyllde exempelvis petriskålar med vatten och placerade dem på olika foton i 24 timmar innan han fryste ned dem. I de iskristaller som bildades syntes konturerna av fotografierna. Professor Bernd Kröplin har undersökt vattnets potentiella minne och funnit att en bild av en blomma och en bild av sallad fanns kvar i vattnet efter att dessa föremål hade sänkts ned i det.

De erfarenheter och miljöer som vattnet har exponerats för kan också spela in, enligt Emoto. Han menar att färskt vatten från sjöar och bergsfloder, som kontinuerligt rör sig genom en cykel av avdunstning, kondensering och nederbörd, bildar vackrare iskristaller än vatten från förorenade vattenpölar som utsatts för kemikalier, metallrör och plast.

Finns det vetenskapliga bevis?

Emoto och Kröplin har kallats för pseudoforskare som bara tar hänsyn till resultat som bekräftar – och inte motbevisar – deras teorier. Emoto själv medgav att han inte var en vetenskapsman och att fotografierna i hans utställning hade valts ut för att de var de mest estetiskt tilltalande. Vissa menar även att en del av vattnet i hans experiment hade kombinerats med andra ämnen – naturliga eller kemiska – som orsakar oregelbundna mönster vid nedfrysning.

Samtidigt finns det andra som fortsätter att utföra experiment med vatten. Det faktum att jorden, liksom vi själva, består till 70% av vatten har fängslat forskare. Aktuella forskningsresultat från New York University 2018 visade att när vatten kyls ned, blir väteatomerna rörliga och kan hoppa från en molekyl till en annan – något man tidigare hade avfärdat. Det för oss tillbaka till Sadhgurus teori om att vattnets molekylstruktur kan förändras. Frågan är om det finns annat än temperaturen och talet som har kraften att göra det …